När testosteronet tar över

Sällan har rubrikerna varit så många som under de senaste åren "Våldtäkterna i Sverige ökar". Och våldtäkterna i Sverige har ökat kraftigt, tidningarna svämmar över av artiklar om kvinnliga offer som råkat ut för män vars sexuella drift inte gick att stoppa när den väl satts igång.

Under åren som gått har jag fått lära mig att inte gå själv genom parkerna, att alltid ha mobilen och nycklarna i händerna på lördagsnätterna på väg hem, att inte ha för utmanande klädsel och att aldrig åka svarttaxi ensam.

Jag, och resten av landets kvinnor, har fått lära oss att om vi inte följer de oskrivna regler som finns så får vi skylla oss själva om vi blir våldtagna, då har vi själva bjudit in till sex.

För alla vet ju att män inte kan hindra sig själva om de ser en kvinna med kort kjol, att män är varelser som endast har sex i tankarna och som liksom har rätt att ligga för det ligger i mannens natur. Män kommer ta varje chans till samlag som finns, det vet väl alla. Eller?

Bilden av männens sexualdrift används ofta för att försvara olika typer av våld och övergrepp mot kvinnor. Trots det har jag levt i 18 år utan att ha stött på män som inte accepterar ett nej. Jag har promenerat ensam och berusad oräkneliga gånger hem genom Folkparken och gått förbi män som inte ens kastat en blick åt mitt håll, men jag har också träffat på män som hjälpt mig hemåt bara för att vara hjälpsamma och som sett till att jag i berusat tillstånd tagit mig hem säkert. Män som inte våldtar är betydligt vanligare än män som våldtar. Men det pratar vi inte om, våldtäkten som aldrig blev en våldtäkt hamnar inte på löpsedeln.

Problemet är att våldtäkter har blivit ett kvinnoproblem, för att våldtäkterna ska minska är det kvinnorna som förväntas sluta dansa utmanande på krogen och det är kvinnorna som förväntas att inte gå ensamma genom parkerna. Män kan i stort sett gå hela livet utan att egentligen behöva reflektera över en våldtäkt. Och ändå är det männen som våldtäktsdebatten borde handla om , 99 % av de sexuella förbrytarna är män. Våldtäkt är ett samhällsproblem, men ett problem som nästintill halva befolkningen inte verkar bry sig om.

Det är betydligt vanligare med män som inte våldtar än män som gör det. Trots det har männen och samhället någonstans accepterat bilden av varje man som en potentiell våldtäktsman. Att uppfostra unga tjejer till att gå runt att vara rädda för män i buskarna är vi bra på, men hur mycket energi lägger vi egentligen på att uppfostra pojkarna till att bli goda män som tar ansvar för att påverka männen i sin omgivning till att bli bra män?

"Vi män är inte kollektivt skyldiga till alla våldtäkter som begås. Vi har ingen skuld - men vi män har ett ansvar för att få stopp på våldtäkterna just för att vi är män" /Claes Borgström, jurist och socialdemokratisk politiker, f.d. JämO

Bra läsning inom ämnet: "En riktig våldtäktsman, en bok om samhällets syn på våldtäkt - Katarina Wennstam"