måndag 7 februari 2011

Hur man undkommer lite regler med kakor

Ville är 15, min fina fina lillebror är 15 och går på högstadiet. När man går på högstadiet handlar väldigt mycket om att passa in, att vara någon och att inte sticka ut. Många högstadieklasser avslutar sina tre år med en resa tillsammans, min gamla klass åkte till Stockholm men en del siktar mot längre resor: Min lillebror och hans klass till exempel, de siktar på att komma utanför Sverige och göra något tillsammans.

Klassresor är fantastiskt roligt, en upplevelse som jag naturligtvis önskar att alla avgångsklasser hade möjlighet till. Men klassresor är inte gratis, klassresor kostar och någonstans måste klassresan finansieras.

I skollagen framgår att utbildningen ska vara avgiftsfri (med den nya skollagen blev det dock tillåtet att ta ut "frivilliga avgifter i enstaka fall för skolresor") vilket betyder att det är förbjudet att spara ihop till klassresan genom att säga till föräldrarna att lägga en summa pengar varje månad/termin. Men Skolverket tillåter andra möjligheter att ta ut avgifter: Kakor till exempel.

Att elever säljer kakor/kolor/majblommor är tillåtet. Min lillebrorsa och hans klasskompisar ska sälja 15 burkar kola var för att finansiera deras klassresa. Men att sälja 15 snordyra (50 kronor st!!) kola-burkar var är inte helt lätt, det är inte många som skulle köpa en burk kola för det priset. Plötsligt ligger bollen hos föräldrar och släktin
gar - ditt barn behöver sälja kola-burkar och vem vill ha sonen/dottern som inte blev av med alla kola-burkar? Som gjorde att de inte kunde åka på någon klassresa med klassen?

Det är inte ovanligt att barn sjukskrivs inför resor och andra skolaktiviteter. 50 kronor kan vara så mycket mer pengar för en familj än för en annan.

Min brorsa har sålt 5 kola-burkar hittills. Tre har han sålt till grannarna, en har jag köpt och en köpte han själv. Han har tio burkar kvar. 10 x 50 kronor. Det är 500 kronor.
Vem vill vara föräldern som sabbar klassresan? Vem vill vara eleven som får skämmas?

Det är dags att införa en helt avgiftsfri skola.

tisdag 1 februari 2011

Jag är ingen vandrande skyltdocka

Alice Teodorescu har knåpat ihop en debattartikel som går ut på att brudar idag är på tok för lite brudar och borde framhäva sin kvinnliga feminina sida mer. Hon tycker att kvinnor idag använder formlösa plagg som sitter dåligt och som inte framhäver kvinnligheten. Hon går till och med så långt att hon skriver "Vari bottnar den konstanta ängsligheten och rädslan för att vara och uttrycka den man är?"

Teodorescu, jag är ingen vandrande jävla skyltdocka. Min rädsla och ängslighet ligger snarare i att som kvinna hela tiden bli bedömd för min utsida istället för min insida, min rädsla och ängslighet är att jag ska tvingas in en stereotyp kvinnlig bild och hela tiden bli bedömd för min "kvinnlighet".

För även om jag drar bor vartenda hårstrå från benen,tråcklar på mig strumpbyxor, tajta klänningar, trycker ner skorna i små klackskor och tillåter mig själv att bli just den där kvinnan som Teodorescu efterlyser så blir jag aldrig tillräckligt mycket kvinna för att tjäna lika mycket i lön som de med kuk mellan benen. Även om jag tillåter mig själv att objektifiera mig och "uttrycker den jag egentligen är" får jag ändå inte ta mer plats än männen runt omkring mig.

Teodorescu avslutar med: "Så var finns damen 2011? Hon som är sofistikerad och världsvan, som med pondus och karisma fyller rummet hon beträder? Hon som kan konsten att klä sig för middag för två eller tvåhundra? Som definieras av knivskarp intellekt, ambition och stolthet för vad hon är och vad hon åstadkommit?"

Jag vet var hon är. Hon sitter hemma lite varstans i världen med en rädsla för att inte uppfylla alla de krav och förväntningar som samhället har på henne.