Jag är ingen vandrande skyltdocka

Alice Teodorescu har knåpat ihop en debattartikel som går ut på att brudar idag är på tok för lite brudar och borde framhäva sin kvinnliga feminina sida mer. Hon tycker att kvinnor idag använder formlösa plagg som sitter dåligt och som inte framhäver kvinnligheten. Hon går till och med så långt att hon skriver "Vari bottnar den konstanta ängsligheten och rädslan för att vara och uttrycka den man är?"

Teodorescu, jag är ingen vandrande jävla skyltdocka. Min rädsla och ängslighet ligger snarare i att som kvinna hela tiden bli bedömd för min utsida istället för min insida, min rädsla och ängslighet är att jag ska tvingas in en stereotyp kvinnlig bild och hela tiden bli bedömd för min "kvinnlighet".

För även om jag drar bor vartenda hårstrå från benen,tråcklar på mig strumpbyxor, tajta klänningar, trycker ner skorna i små klackskor och tillåter mig själv att bli just den där kvinnan som Teodorescu efterlyser så blir jag aldrig tillräckligt mycket kvinna för att tjäna lika mycket i lön som de med kuk mellan benen. Även om jag tillåter mig själv att objektifiera mig och "uttrycker den jag egentligen är" får jag ändå inte ta mer plats än männen runt omkring mig.

Teodorescu avslutar med: "Så var finns damen 2011? Hon som är sofistikerad och världsvan, som med pondus och karisma fyller rummet hon beträder? Hon som kan konsten att klä sig för middag för två eller tvåhundra? Som definieras av knivskarp intellekt, ambition och stolthet för vad hon är och vad hon åstadkommit?"

Jag vet var hon är. Hon sitter hemma lite varstans i världen med en rädsla för att inte uppfylla alla de krav och förväntningar som samhället har på henne.