Klimatets kris är önskelistans pris

Det börjar närma sig julmånad och jag tycker fantastiskt mycket om julen. Jag tycker om decembermånaden med tända ljus och julmusik. Jag tittar på varje julkalenderavsnitt och jag bokar in helger för luciafirande, pepparkaksbygge, lussekattsätande och julkortspysselkvällar. Jag äter 3 kilo ischoklad och jag klär granen med glitter och krims och krams. Julen är en fantastiskt fin tid på året.

Men bakom den glittrande fasaden av julgranspynt och adventsljusstakar gömmer sig tyvärr det invanda tankemönstret om att evig ekonomisk tillväxt är det enda rätta.

20 % av jordens befolkning konsumerar över 85 % av jordens resurser och varje år handlar vi mer och mer kring jul och julhandeln slår rekord år efter år.

Att ifrågasätta människors konsumtion är en känslig fråga. Att konsumera har för oss i västvärlden blivit en rättighet och istället för att ifrågasätta den enorma förbrukning av energi och resurser vi gör av med väljer vi att blunda för problemet.

Julen är en fantastiskt fin tid på året, en tid för gemenskap, värme, julmusik och pyssel. Högst upp på min önskelista i år står att byta ut stressen och konsumtionshetsen som ligger och trycker mellan den 1-24e december.

För det är ju trots allt inte vi konsumenter som får betala den dyraste räkningen för julhandeln utan klimatet och vårat gemensamma jordklot som tvingas betala priset för våra önskelistor.

(ActionAid har presenter som gör nytta. En by-barnmorska i Sierra Leone, Skolböcker till barnen i Etiopien eller kanske en vattenpump i Nepal. Själv önskar jag mig en get i Mocambique. Här kan man ge bort en present mot fattigdom.)